Vad vet S som inte jag vet?
Nu undrar jag vad Socialdemokraterna vet om vår son som inte vi vet?
De har aldrig träffat honom. De har inte spenderat all tillgänglig tid med honom på det sätt som jag och min fru tar hand om och är med honom varje dag. De vet inte varför han gnäller eller vad som gör honom glad. De har ingen som helst relation till den lilla individ som han faktiskt är. Trots detta tror de sig veta bättre än vad vi, hans pappa och mamma, vad som passar bäst för honom. Huruvida han att vara hemma med en av oss eller lämnas i förskolan när här dryga 18 månader. Andra barn får han träffa ändå - det finns ju faktiskt fler som kämpar för att vara hemma länge med sina barn.
Dessa vänsterpolitiker, som låter ideologi gå före föräldrars expertkunskap om sina egna barn, vad är det de vet?
Läs även Hellre vårdnadsbidrag än åtta steg bakåt, som publicerades på SVD:s ledarsida idag.
Bra ledarsida
TVÅNG och CHANS i familjepolitiken
Socialieter och de f d liberala folkpartisterna, har en märkligt ensidig syn på vad som är ?tvång? och ?chanser? i livet.
Man tycker, att valfrihet och egna ekonomiska möjligheter är en fälla - en kvinnofälla - om möjligheterna används till annat än att yrkesarbeta.
För många kvinnor finns i stället tvånget i den svenska Daghem-åt-alla politik, som tvingar dem att arbeta med något annat än vad de helst skulle vilja - med de egna barnen.
Hur många kvinnor det är, som ser tvånget från detta håll, får vi en uppfattning om genom alla de IMU, Temo, Sifo-undersökningar genom åren, som indikerar att det är fråga om nära tre av fyra av de tillfrågade.
Kvinnor som ser tvånget annorlunda än socialister och folkpartister är t ex de som synar strumpor på en strumpfabrik eller skär sill på en konservfabrik
eller sitter i en butikskassa och känner hur de har goda chanser att senare i livet få förslitningsskador.
Vem minns inte sillskärerskan i TV-programmet Arbetets Döttrar, som undrade, om detta var vad livet hade att bjuda.
För henne och hennes medsystrar hade det kanske varit en enastående chans, att få arbeta med sina egna barn kanske 10 år av ett långt sillskärarliv.
Hur kan då socialister och folkpartister se ?tvånget? och ?chanserna? så helt annorlunda än de flesta kvinnor i landet ?
Förklaringen måste sökas i den omgivning dessa karriärpolitiker rör sig i.
I denna krets av politiker, karriärkvinnor och opinionsbildare är det ytterst få som har gjort karriär i hemmet, med de egna barnen. I denna krets tycker så gott som alla, att det vore ett förfärligt ?tvång? att själva få betala en stor del av kostnaden för sina barns daghem. För dem är det ingen ?chans? att få arbeta med de egna barnens vård som omväxling till ett tråkigt arbete - detta för att deras arbete är jätteintressant, att få styra och ställa med andras liv.
Därför ser vår familjepolitik ut som den gör. Den elit som styr oss och bildar opinion kan inte föreställa sig vad vanligt folk ser som ?tvång? och ?chans? i livet.
Det finns också en stark ingrediens av egoism i daghem-åt- alla politiken. ?Om de 45 miljarderna per år i barnomsorgssubventioner skulle fördelas lika till alla barn skulle det ju bli mindre för mina egna daghemsbarn? kan man tänka sig att mången karriärpolitiker resonerar.
För att inte tala om den egoism det innebär, att tvinga på så många andra en livsstil
man själv vill ha, eller det enorma hyckleri som ligger i att säga sig vara ?liberal? och samtidigt försvara en socialistisk tvångspolitik klart i strid med den mänskliga rättighet som säger, att föräldrarna skall ha rätt att efter egen religiös och filosofisk övertygelse välja vård och fostran åt sina barn utan att för det diskrimineras.
Krister Pettersson
Familjekampanjen