[Ess Hå] - personliga tankar, politik & prylar

Aftonbladet gapar ibland lite för mycket. Skrev häromdagen om en krönika av Johan Hakelius som publicerats på Aftonbladets webbplats. Har nu fått reda på att det numera endast går att läsa gamla krönikor om man är Plus-medlem hos Aftonbladet, dvs betalar för vissa tjänster på deras webbplats. Tycker att de gått lite väl långt nu i sin iver att dra in mer pengar. Har de aldrig funderat på webbens kärna? Möjligheten att länka vidare. Exempelvis till en artikel på aftonbladet.se. Där alla besökare kan ta del av alla de annonser som drar in massor med pengar. Vad vet jag? Kanske vill de bara gapa lite mera? Se om det går att pressa ut några kronor till?

Jag ledsnade och konsulterade Google. Här är krönikan:

"Ideologi, ideologi - och nedsövning i morgon
Sådär vid fyratiden, går den i repris på tvåan. På lördag blir det en repris till. Sedan försvinner den in någonstans i tjugoplustablån på svt24, för samhällsintresserade med sömnproblem. Och det kommer förstås att vara lika tyst om den, som det är nu. Jag vet inte om ni såg Erik Sandbergs dokumentär "Jag ska göra abort" i söndags. Men jag är rätt säker på att det inte bara var jag som gjorde det. Och jag är rätt säker på att jag inte var ensam om att inte må något vidare efteråt. Att se Jenny, en nittonårig tjej, ligga med utspärrade ben, gråta förtvivlat och som tröst bli nedsövd, så att aborten kan ske enligt schema, är ... ja, vad är det. Det finns inga riktigt bra ord för den där blandningen av maktlöshet, absurd effektivitet och sorg. Och efter det blir det tyst. Det är tystnaden som är det riktigt obehagliga. För tystnaden, i en fråga där det annars trängs folk med slagord och knutna nävar, bekräftar dokumentärens tes, den som inte upplever sin abort som lika oproblematisk som ett besök hos fotvården, är oönskad. En sådan person är det något fel på. Hon var säkert knäpp innan hon gjorde abort. Hon är en politisk belastning. Att se RFSU:s Lena Lennerhed sitta framför en plansch med texten "Sex är politik" och formulera den linjen, är inte mycket att säga om. Radikala kampanjorganisationer lever för sin ideologi. Det är alla de andra i dokumentären, barnmorskorna, läkarna och sjuksystrarna, som sänder en rysning genom kroppen. Jenny frågar, före ingreppet, om man mår dåligt efteråt. Hennes röst stockar sig. Svaret blir att de flesta kan gå till jobbet dagen efter. Som om frågan gällde något rent fysiskt. Hon missförstås medvetet, för att försvara den politiska normen att aborter är oproblematiska. En replik återkommer gång på gång. Som om de alla gått samma kurs "de flesta mår bra, om de har tagit rätt beslut." Lyssna på bisatsen "om de har tagit rätt beslut." Vad kan den betyda, annat än "den som mår dåligt har sig själv att skylla. Själva aborten är inget problem." Abort är en osedvanligt olämplig fråga att göra ideologi av. Men det gäller inte bara kritiker. Och från RFSU till den som håller i vacuumsugen, möts Jenny bara av ideologi, ideologi, ideologi. Det och nedsövning. Och så blev det tyst.

Johan Hakelius"