[Ess Hå] - personliga tankar, politik & prylar

Torsdag förra veckan kom hon. Vår efterlängtade lilla tjej. Lillgrabben kan nu titulera sig storebror, något som han tycks vara lite stolt över. Själv är jag numera en minst lika stolt tvåbarnsfar. Känns bra. Riktigt bra.

Häftigt det här med barn. Man har en liten kille som man älskar otroligt mycket. Och så kommer det en till, en liten tjej som man dessutom inte lärt känna. En näpen liten varelse som mest äter och sover. Och som man älskar precis lika mycket. Hur häftigt som helst.

Hur ser hon ut då? Söt såklart!




Hur är det då att få ett barn till? Enklare. Trodde inte det - det har ju trots allt gått drygt tre och ett halvt år sedan grabben kom och inte är man något proffs efter ett barn. Men det är en markant skillnad. I alla fall i vårt fall. En hel del vardagsrutiner har åter kommit på plats. Visst, att allt från förlossningen till nu gått otroligt smidigt bidrar säkerligen. Att lillkillen finns bidrar också - han accepterar inte vad som helst utan vill både ha mat vid ganska regelbundna tider och mer stimulans än att hänga med trötta föräldrar i tv-soffan...

De första dagarna var det kanske inga superrutiner för vår del. Tack vare diverse snabbmatshak fick vi i oss varm mat varje dag men mycket mer var det inte. Men sedan började det lagas lite mat här hemma. Dammsugaren kom fram - visserligen tog det två dagar att dammsuga klart men det blev dammsuget... Det är helt enkelt ett annat flyt med det andra barnet. För vår del, i alla fall.

Om det blivit rutin att vara tvåbarnspappa då? Både ja och nej. Ja, lilltjejen känns som en självklar del av familjen nu. Hon har sin givna plats här. Och nej, hur ska man någonsin kunna vänja sig vid det fantastiska med att vara förälder? Att ha ansvaret för två små människors uppväxt? Hur de ska formas. Fostras. Tror aldrig att man vänjer sig på så sätt man tar något för givet- Däremot vänjer man sig vid att växa med uppgiften. Litar på att det här kommer att gå bra.